För jag kände igen mig själv
ÄNTLIGEN.
Jag vågar inte skriva att jag är tillbaka. Att jag är tillbaka starkare än förut för jag vet inte ens vad det var och jag vet inte ens vad det är som försvunnit. Efter dagens pass var det helt enkelt något som släppte. En aning ivarjefall för visst jag är fortfarande förvirrad men äntligen känner jag mig glad.
Det är inte viljan som har saknats & det är inte orken som inte varit där utan det är något jag inte kan identifiera som varit obrytbart. Lagret med endorfinerna vart slut. Kämparglöden gick bara neråt när ingenting gavs tillbaka. För det där som inte går att säga vad var i vägen. I vägen för mig att vara mig.
Jag försöker, jag frågesätter sig själv, jag letar efter svar men ingenting är sig likt. Håll i, håll ut.
Under tiden jag inte kunnat skriva här på bloggen fylls anteckningarna på mobilen. Tankarna bara flödar under långa bussresor & tiden innan jag somnar. Tänkte dela med mig av anteckningen som skrevs på bussen idag.
"Målet: att inte gå där ifrån och känna att någonting skulle kunnat gjorts bättre. Göra det yttersta. Pressa det lilla extra. Inte räkna seten utan mata på tills muskeln blir utmattad på riktigt. Känna att man är uppe och nuddar vid ens maxgräns. Vara vid maxgränsen för möjligheten att utvecklas. Komma nästa gång och veta man minsann gjort det förut"
Det där tänket... Det är jag.
Kommentarer
Trackback
